Vi sa inte nej till 62 000 kronor i månaden
Debattartikel införd i Expressen den 8 december.
Ingvar Persson skriver i sin bok om konflikten i Vaxholm att ”byggnadsarbetarna tvingar den svenska medelklassen att inse sina begränsningar, och det irriterar”. Han skriver att antagligen uppträder byggnadsarbetare på ett annat sätt än de anställda i andra serviceyrken och ger exempel från tidningen Hotellrevyn där Micke säger ”jag brukar svälja min stolthet och verkligen låta gästen köra över mig, det brukar funka bäst”.
På samma sätt mästrar man inte hantverkare. Detta tycks irritera. Och då passar det ju som hand i handske att säga att byggnadsarbetare kräver 62 000 kr/månad – lika mycket som ett statsråd!! Ja då begriper väl var och en att varken byggnadsarbetarna eller Byggnads ombudsmän kan vara kloka.
Kanske vore det rimligt med tanke på jobbets osäkerhet och utsatthet? Hög andel arbetsskador och olyckor som leder till dödsfall. Men vem betalar för liv eller hälsa?
Så här ser verkligheten ut. En byggnadsarbetare tjänade i genomsnitt i 22 500 kr/mån och en tjänsteman i samma sektor tjänade 27300 kr/månad år 2004. Faktiskt tvärt emot den bild som chefredaktören på Byggindustrins tidning Stefan Åkerlund målar upp. För det vore ju fruktansvärt om en arbetare tjänar mer än en tjänsteman. Eller? Om det var det som var så oroväckande så kan etablissimanget lugnt luta sig tillbaka.
Kanske är det som oroar att gapet mellan arbetare och tjänstemän i byggindustrin inte är tillräckligt stort – knappt 20 procent jämfört med privat tjänsteproduktion där löneskillnaderna är över 45 procent. Byggnadsarbetarna är den enda LO-grupp som ”hängt” med tjänstemännens löneutvecklingen – detta anses tydligen orimligt.
Men så var det ju det här med 62 000 kr/månad. Även här kan Åkerlund lugnt luta sig tillbaka i stolen och få kunskap om att makt och lönestrukturerna består. För det första stämmer inte siffrorna – för dom har han hittat i en artikel som chefen Olle Ehrléns skrivit i Dagens industri. Någon annan stans finns de inte och det har också erkänts i ett brev från Sveriges Byggindustier den 7 juli 2005. Helt oväsäntligt är inte heller att det handlade om ett jobb där man skulle jobba minst 230 timmar på en månad. Det är mycket mer än normal arbetstid. Men lugn – svenska byggnadsarbetare har inte tackat nej till 58 000 kr/månad och inte heller hört 62 000 kr/månad – de har aldrig fått erbjudandet.
Det känns ju onekligen lite häftigt att vara ordförande i ”världens mäktigaste fackförbund”. Men jag är inte dummare än att jag inser baktanken i beskrivningen. Det är en kraftfull mobilisering som borgerligheten nu satt igång. Vaxholmskonflikten och efterspelet har blivit en vattendelare i svensk politik. Detta tillfälle har man bestämt sig för att ta tillvara. Nu ska den svenska modellen stjälpas. De ska inte lyckas.
Vi vet genom undersökningar att en mycket stor andel av svenskarna föredrar kollektivavtal. 80 procent av svenskarna tycker att svenska lagar och avtal ska gälla när företag från andra EU-länder utför arbete i Sverige. Bland företagare visar det sig att 70 procent av dem anser att svenska lagar och avtal ska gälla när företag från andra EU-länder utför arbete här.
Det är därför de borgerliga politikerna valt att inte gå till direkt angrepp mot fackföreningsrörelsen i den begynnande valrörelsen. Istället är de borgerliga språkrören via tidningar och arbetsgivarorganisationer som tar debatten och försöker att smutskasta facket.
Men vi kommer att fortsätta att slåss och kämpa för rättvisa villkor – svårare än så är det inte.
Hans Tilly
Ordförande Byggnads