Det har nu gått ett år sedan Lavaldomen föll och vi har haft en period av intensiva diskussioner om följderna av domen. Ett huvudspår från min sida har varit att Sverige borde vänta med att ratificera Lissabonfördraget till dess att vi till fullo vet konsekvenserna av domen. Riksdagen valde dock att anta fördraget utan väntetid – synd – men det är nu ett faktum.

I december kom så Stråth med resultatet av sin utredning av konsekvenserna av Laval-domen och slutsatserna är mycket oroväckande för Sveriges löntagare. Stråth föreslår inget mindre än att strejkrätten ska begränsas, att arbetsmarknadens parter ska införa minimilöner eller lägstalöner och att kollektivavtalen endast får innehålla minimivillkor.

Stråths förslag går stick i stäv med grunderna för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Om de genomförs, riskerar de att få negativa spridningseffekter runt om i Europa. De är ett uppenbart hot mot föreningsfriheten, begränsar strejkrätten, öppnar för en strukturell press nedåt på lönerna och innebär en legal diskriminering av utländska arbetstagare. Skulle förslagen genomföras, innebär det att en helt ny princip inom den svenska och den europeiska arbetsrätten antas: lägsta möjliga lön för lika arbete. Det strider mot själva den fackliga grundtanken om lika lön för lika eller likvärdigt arbete.

Enligt min bedömning strider Stråthutredningens förslag mot EG-rättens
grundläggande likabehandlings- och likalöneprinciper, mot Europakonventionen
och mot Sveriges ILO-förpliktelser. De utgör en övertolkning av sällan skådat slag av Laval-domen och av utstationeringsdirektivet.

Det är nu oerhört viktigt att vi på alla sätt arbetar för att förhindra att utredningens förslag blir verklighet. Här måste vi ha både ett nationellt och ett Europeiskt perspektiv. Det nationella perspektivet handlar om att fackföreningsrörelsen nu bildar opinion inför kommande remissrunda och proposition. Vi vet inte om vi kan lita på den sittande regeringen i denna fråga och arbetarrörelsen måste stå eniga i sin kritik av utredningens förslag.

Det Europeiska perspektivet är minst lika viktigt och här spelar LO: s och Europafackets ordförande Wanja Lundby Wedin en helt avgörande roll i att samla den Europeiska fackföreningsrörelsen för att påverka EU och dess institutioner. Vi har ingen tid att förlora – nu är det handling som räknas.