Från borgerligt håll får man ju ständigt höra att i Sverige har alla det så bra att människors drivkraft försvinner. Någon har till och med kallat svenskarna för trygghetsnarkomaner. Förutom att denna människosyn är förskräcklig, så kan man ju se hur det ser ut i verkligheten – har alla verkligen det så bra som det verkar av debatten?

I ett pressmeddelande från SCB sägs att inkomstskillnaderna mellan hushållen 2007 inte varit större sedan SCB startade mätningarna 1975. De 10 procent rikaste hushållen har blivit rikare genom aktieutdelningar och vinster. När vi nu har en lågkonjunktur är det inte svårt att räkna ut att det är de utsatta grupperna som får betala och att inkomstklyftorna består. Så vi kan alltså direkt slå hål på myten att Sverige är speciellt jämlikt.

Jag tycker att det sprider sig en uppfattning i Sverige idag att det är okej med orättvisa och inkomstklyftor. Det verkar som många tycker att det är skillnad på människor och människor. En direktör är mer värd än en städerska. Dom där nere ska vara tacksamma och nöjda.

Det är väl också ett tecken i tiden att vi under sommaren haft en landshövding på Gotland som tycker att lagen inte ska vara lika för alla. Fina direktören ska inte behöva bekymra sig för strandskyddsreglerna. Nej – vi ska stå med mössan och bocka.

För mig har tron på människors lika värde varit en stark drivkraft. När jag en gång i tiden började arbeta fackligt så var det med den fulla övertygelsen att fackliga och politiska frågor hänger ihop. Det är självklart att vi ska ha goda villkor på arbetsmarknaden – bra arbetsmiljö och en lön som går att leva på. Till detta kommer det politiska arbetet med att fördela inkomsterna via skattsedeln så att vi solidariskt hjälps åt när någon är sjuk eller arbetslös. Satsningar på vård, skola och omsorg för alla – så att det inte är plånboken som avgör.

Det är alldeles uppenbart att det som arbetarrörelsen har kämpat för under 1900-talet inte kan tas för givet. Rättvisa, solidaritet och jämlikhet är alltid en färskvara. Det farligaste är att ta dessa värderingar för givet.

Jag tycker att det är skrämmande om vi nu har landshövdingar, kommunpolitiker och andra företrädare som i grunden har en uppfattning om att alla inte är lika inför lagen, att det ska finnas gräddfiler. Om människor börjar känna att våra politiker inte längre står för likabehandling och rättvisa, ja då riskerar vi snart att få ett hårt och egoistiskt samhälle. Om ingen annan bryr sig om mig – så får jag väl ta vara på mig själv kommer många att tänka. Det vore förödande.

Här har arbetarrörelsen en uppgift som aldrig tar slut – att vinna varje ny generation och förklara innebörden av solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Gå ut på gator och torg och berätta att det fortfarande finns stora orättvisor i samhället och att klyftorna till och med ökar. Jag är övertygad om att våra värderingar är eviga och att varje människa i grunden vill leva i ett samhälle där alla är lika mycket värda.