I en mycket intressant internationell jämförelse av byggmarknaden i nio länder som presenterades för några år sedan framgick det att byggmarknaden ser olika ut runtom i världen. I jämförelsen beskriver författarna att byggindustrin i varje land har två vägar att gå.

Den ena vägen baseras på att byggbranschen har en lågutbildad och arbetskraftsintensiv yrkesarbetarkår. Byggföretagen konkurrerar huvudsakligen med ett lågt pris och de vill inte satsa på vidareutbildning eftersom de räknar med att de då går över till en konkurrent. Anställningarna är oftast tillfälliga vilket gör att branschen snarare är en genomgångsbransch än en bransch där man stannar och utvecklas.

Den andra vägen bygger på att byggindustrin är kapitalintensiv och teknisk dynamisk. De anställda är välutbildade och har goda anställningsvillkor. Kostnaden för yrkesutbildning, arbetsmiljö samt förmåner vid arbetslöshet finansieras via skatter eller branschgemensamma system. Detta bygger på att parterna har långsiktiga relationer och litar på varandra. Arbetsgivarna tjänar på att erbjuda trygga anställningar och bra arbetsmiljö för byggnadsarbetare med goda yrkeskunskaper.

Den sistnämnda vägen är den väg vi valt i Sverige och som har varit väldigt framgångsrik för branschen och för Byggnads medlemmar. Tyvärr måste jag konstatera att den svenska vägen alltmer ifrågasätts och angrips. Det finns dock ett syfte med angreppen och det är att leda in byggbranschen på den väg där vi får lågutbildad arbetskraft, lönekonkurrens, sämre arbetsmiljö och en bransch med låg status.

Framför allt är det arbetsgivarsidan som systematiskt försöker förändra byggbranschen till det sämre. Det leder till att det blir svårt att lita på motparten. I de diskussioner som varit efter EG-domstolens dom framgår det tydligt att arbetsgivarsidan välkomnar lönekonkurrens och att man inom vår sektor vill försämra arbetsvillkoren. Vi vet också att arbetsgivarsidan skulle vilja ha ett annat lönesystem och på så sätt pressa ner lönenivån i branschen.

Den borgerliga regeringen har inte heller varit overksam, utan har genom beslut om fördyring av a-kassan fått tusentals att lämna både fackföreningarna och a-kassan. Nu har regeringen för avsikt att låta elever på gymnasiets yrkes- och lärlingsutbildningar slippa läsa gymnasieskolans kärnämnen – svenska, engelska och matematik. Regeringen verkar se de människor som jobbar med hantverksyrken som utbytbara brickor som inte behöver hög kompetens.

Den rådande politiken och arbetsgivarsidans agerande hänger väl ihop – det syftar till att öka den fria rörligheten och gynna konkurrensen på bekostnad av löntagarnas trygghet och fackföreningarnas verksamhet. Jag tror att man är helt fel ute. Vår framtid byggs på en grund av människor som är väl utbildade, har goda villkor och som är starka, stolta och trygga.