Ingen kan väl ha undgått den heta och upprörda debatt som pågår i kölvattnet av EG-domstolens dom i Lavalmålet. Byggnads medlemmar, och för den delen många av Sveriges löntagare, är med rätta förbannade för att vi nu har en situation på arbetsmarknaden där det är okej för arbetsgivare att konkurrera med löner. EG-domen innebär helt enkelt att det i Sverige idag är möjligt med lönedumpning.

Hela grunden för den fackliga idén och den fackliga rörelsen är att vi genom kollektivavtal har en enad front mot arbetsgivarsidan, så att vi inte riskerar att konkurrera med varandra genom lägre löner. Det är detta som är själva innebörden i den svenska modellen och som vi blev lovade skulle behållas inom ramen för vårt EU-medlemskap. Det är därför inte konstigt att många är väldigt kritiska, till Lissabonfördraget och EU som sådant. Man känner att domstolen fullständigt struntar i löntagarrättigheter och att EU bara är en organisation för marknadskrafterna och företagarnas fria rörlighet. Jag delar denna oro och frustration på alla sätt. Som ordförande i Byggnads arbetar jag och hela vår organisation för att på alla sätt tydliggöra domens konsekvenser och vad vi måste göra för att förhindra att domen får genomslag.

Det är också här som vi står inför ett vägskäl. Antingen är vi med där besluten fattas och kämpar för vår rättmätiga sak. Eller så ger vi upp matchen och sätter oss på läktaren. Tyvärr är det många EU kritiker som nu vädrar morgonluft och vill få oss att vända oss från EU. En av dem som valt att lämna är Sören Wibe. I en debattartikel på DN-debatt säger Sören Wibe att har är så besviken på det socialdemokratiska partiets agerande i Lavalfrågan och i flera andra hänseenden att han beslutat sig för att lämna partiet. Detta är att ge upp och jag tycker att det är både fegt och ynkligt. Tänk om vi i den fackliga rörelsen hade resonerat så under 1900-talet, ge upp och lämna walk-over när det saker gått oss emot, ja då hade vi inte nått speciellt långt.

Till detta har Wibe mage att motivera sitt avhopp med att citera mig och påstå att jag skulle tycka att Lavaldomen är en framgång. Man tar sig för pannan. Här har jag, sedan domen kom, tydligt och klart sagt att den är ett dråpslag mot Byggnads medlemmar och Sveriges löntagare, att vi måste få klart besked om var regeringen står och att den nu aktuella utredningen om Lavalmålet har fått alldeles för lång tid på sig. Jag har också sagt att direktiven till utredningen inger oro. Om det är några som har uttryckt kritik och oro är det jag och Byggnads.

Det som skiljer mig från Sören Wibe är dock att jag väljer att ta fighten för Byggnads medlemmar och våra kollektivavtal. Jag är övertygad om att våra röster behövs, både inom LO och det socialdemokratiska partiet såväl som ute på gator och torg. De enda som tjänar på en diskussion om EU medlemskap och inre splittring är arbetsgivarna och den borgliga regeringen.