Så mycket var pratet om ett folkets EU värt

I november 1994 genomförde Sverige en folkomröstning om medlemskap i EU. Ja-sidan fick 52,3 % och Nej-sidan fick 46,8 %. Det skilde alltså endast 5,5 % till Ja-sidans fördel. En bidragande orsak till att Ja-sidan ändå vann var att fackföreningsrörelsen ställde upp och var positiv till ett medlemskap. Många av LO-grupperna var tveksamma och utan en enig arbetarrörelse hade resultatet sett annorlunda ut.

En grundläggande utgångspunkt för min och fackföreningsrörelsens stöd till ett medlemskap var att den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle lämnas orörd. För mig var det viktigt att värna våra kollektivavtal och att det är parterna på arbetsmarknaden som förhandlar fram vilka villkor som ska gälla. En, för övrigt, mycket framgångsrik modell. Både för Sveriges löntagare och för näringslivet.

Inför folkomröstningen blev vi lovade av den då ansvarige kommissionären att Sveriges arbetsmarknadsmodell inte var hotad. I ett brev till dåvarande Arbetsmarknadsministern skriver kommissionären att : ”the Maastricht Protocol would in no way reguire a change existing Swedish practice in labour market matters”. Översatt betyder det att Maastricht protokollet inte på något sätt kräver en förändring av den svenska arbetsmarknadsmodellen. Detta var ett oerhört viktigt besked och utgjorde grunden för mitt och många andras positiva ställningstagande till ett medlemskap.

Nu har verkligheten blivit en helt annan och löftet från kommissionären var inte värt någonting. Genom Lavaldomen och flera andra domar har nyliberala marknadsidéer och den fria rörligheten satts över den svenska modellen och löntagarnas rättigheter. Så mycket var pratet om ett folkets EU värt.

Och resultatet har inte låtit vänta på sig. Avståndet mellan medborgarna i Europa och EU har aldrig varit större. Det är i detta ljus som Brexit ska ses. En majoritet av britterna kände inte att EU var en fördel för dem i deras vardag. Samma sak kan vi se i flera Europeiska länder. Ibland är det högerpartier som fångat in människors missnöje, ibland är det vänsterpartier som formulerar den oro som många känner.

Oavsett detta så är det ett folkligt uppror som vi alla måste ta på fullaste allvar. Annars riskerar vi få ett Europa som styrs av mörka krafter som inte alls är intresserade av öppenhet och solidaritet.

Öppna gränser och frihandel är i grunden något bra. Men det kan inte ske till vilket pris som helst. Marknaden måste alltid kompletteras med ett skydd för löntagare och det måste finnas motkrafter som möter de svagheter som det kapitalistiska systemet alltid bär på.

Den nyliberala tron, som idag styr EU, innebär att marknaden mår bäst av avregleringar och försvagade fackföreningar. Det är fel. Det är tom så att kapitalismen självt behöver starka fackföreningar, annars riskerar den sin egen undergång. De politiska högerströmningar som idag finns är just resultatet av en nyliberal politik som gjort Europas medborgare till främlingar i ett system som bara strävar mot högsta möjliga vinst till vilket pris som helst. Det är politiskt farligt.

Även i Sverige finns nu en diskussion om att lämna EU, Swexit. Detta är en verklighet som våra politiker måste ta på fullaste allvar. Tro inte att människors oro försvinner bara för att man säger att allt är bra. Nu är det upp till bevis. Ett första steg är naturligtvis att återupprätta den svenska modellen och visa att löntagarna inte kan säljas till lägsta pris. Vad ska vi annars ha EU till?

Johan lyfter på hatten

Snart är det dags för avtalsrörelse igen. Nu är det viktigare än någonsin att vi får en LO-samordning. Facklig solidaritet är alltid svaret – ensam är inte stark.