"Skrivandet blev terapeutiskt"

Hur blev du involverad i bokprojektet?
Jag träffade bokens redaktör Renzo Aneröd genom en arbetarörelseutbildning som jag gick. Renzo hade läst en facklig blogg som jag skrev tillsammans med några andra och föreslog att jag skulle vara med i boken. Mycket av min text skrevs i en studiecirkel som anordnades för bokprojektet där vi bland annat hade Peter Birro och Susanna Alakoski som gästade och berättade om sitt skrivande.

Din berättelse handlar bland annat om din pappas missbruk och frånvaro. Vad fick dig att skriva den historien?
Det kändes självklart att historien skulle handla om pappa. Skrivandet blev på sätt och vis terapeutiskt och jag kände ingen ångest inför att berätta det som hänt. Och kan jag hjälpa en enda annan människa som varit med om något liknande genom min historia så känner jag att det var värt det.

Det sociala arvet går som en röd tråd genom din historia. Hur tänker du på det i din egen föräldraroll?
Framförallt vill jag aldrig vara en frånvarande pappa. Inte så att jag överkompenserar för det jag själv varit med om, utan att jag vill vara en närvarande pappa på ett sunt sätt. Sen kan jag se hur det påverkat min självkänsla, att jag till exempel försöker medla i konfliktsituationer så att alla andra ska må bra. Men då är det lätt att göra avkall på sig själv, vilket får konsekvenser i det långa loppet. Samtidigt har det gett mig styrkor, som att inte vara så dömande och förhoppningsvis kunna se bortom det första intrycket.

Bokens undertitel är innehåller orden "blivande författare". Ser du dig själv som en sådan?
I min nuvarande livssituation med små barn och jobb finns inte den tiden. Men visst har skrivandet gett mersmak, det är skönt att få ur sig sina tankar.

Köp boken: När andra sover – Tjugo blivande författare berättar från verkligheten