S vinner inte medelklassen genom att överge sina grunder

Inför socialdemokraternas kongress talas det mycket om att riksdagsval avgörs i storstäderna och att (S) måste vinna förtroende i en större del av medelklassen, framförallt i Stockholm. Men det finns inte någon självklar politik som kan vinna den storstadsbaserade medelklassens förtroende. Vägen till socialdemokratisk framgång har dock alltid varit formulerandet av en politik som både mobilserar arbetarväljare och attraherar medelklassväljare.

Hittills har borgerligheten tagit initiativet i att formulera den arbetande medelklassens problem - och förslagen till lösningar. De förslagen har sedan smittat av sig och dyker nu upp i olika ”lightversioner” från en del socialdemokratiska företrädare. Effekten har blivit otydlighet och en oppositionspolitik som mest reagerar på Alliansens utspel, och sällan formulerar en egen, sammanhållen politik.

Vi menar att osäkerheten inte är befogad och att socialdemokratin kan bygga en politik som både välkomnas av de traditionella väljargrupperna och mycket stora delar av den arbetande medelklassen i storstäderna. De viktigaste exemplen gäller småföretagen, de offentliga försäkringssystemen, kollektivavtalen och de många privatiseringarna.

Våra förbund verkar i flera branscher där hotet mot småföretagen inte kommer från samhälle och byråkrati utan tvärtom - från osund konkurrens och slapp kontroll. Här borde socialdemokratin kunna axla ansvaret för att formulera småföretagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.

Socialförsäkringarna är centrala i den socialdemokratiska idétraditionen. På ett övergripande plan är systemet mycket kostnadseffektivt, och svinnet begränsat. Nu blir dock konsekvenserna av ”jobbpolitikens” åtstramningar tydliga. 10 000-tals sjuka ska tvingas söka jobb samtidigt som 300 000 arbetslösa får allt sämre ersättning från sina arbetslöshetsförsäkringar och steg för steg pressas mot socialbidrag. Socialdemokratin måste ha modet att återta mer än en fjärdedel av skattesänkningarna vid ett regeringsskifte för att, inte bara återställa socialförsäkringarna, utan göra de bättre och mer rättvisa än före valet 2006.

Medelklassen i storstäderna vill ha fungerande skolor, sjukhus och äldreomsorg. Nu ser många de negativa konsekvenserna där skolor plötsligt går i konkurs men där det också går att bygga regelrätta förmögenheter på skattepengar. Det finns all anledning för socialdemokratin att styra upp detta. Friheten att välja bort exempelvis dåliga skolor kan uppnås med andra metoder än att företag kan rekvirera skattepengar för privat förmögenhetsuppbyggnad. Om en offentlig verksamhet fungerar dåligt, får inte socialdemokratin vifta undan kritiken, men inte heller tappa självförtroendet så grundligt att man flyr till marknadslösningar på grundläggande samhälleliga uppgifter.

Mycket talar för att de nyliberala lösningarna har kommit till vägs ände. Inte ens regeringen försöker längre motivera konkurrensutsättning och utförsäljningar med argument om effektivitet. SBAB, Apoteket och Bilprovningen är tre paradexempel på verksamheter där man måste leta med lupp efter eventuella effektiviseringsvinster - men där förlusterna är uppenbara. Bolagiseringen av Banverket produktion och konkurrensutsättningen av lotsverksamheten är ytterligare några exempel på regeringens ideologiska experimentverkstad. Socialdemokratin måste i privatiserings- och avregleringsfrågorna forma en tydlig politik.

Ordning och reda på arbetsmarknaden är en av våra hjärtefrågor. Kollektivavtalen och den svenska arbetsmarknadsmodellen är grunden för en fungerande arbetsmarknad med rättvisa villkor. Den svenska modellen är hotad, främst genom beslut i EG-domstolen, men den nuvarande svenska regeringen gör inget för att bromsa utvecklingen, snarare spä på den. Socialdemokratin måste göra kollektivavtalen och ordning och reda på arbetsmarknaden till en central valfråga.

De upplevelser vi har, och de medlemmar som vi pratar med, är oroliga för att kontrasterna i politiken blir mindre. Det är inte längre lika tydligt vad som är höger och vänster i politiken. Kampen om medelklassen i synnerhet i Stockholm, stressar partierna, och risken är att de politiska förslagen blir likriktade för att attrahera denna grupp. Medelklassen vill ha en generell välfärdspolitik, en bra och skattefinansierad omsorg, trygghet i förändring och en arbetsmarknad med ordning och reda. Socialdemokratin borde därför ta ett steg åt vänster, kontrastera mot högern, och genom detta vinna ett brett förtroende.

6F - fackförbund i samverkan
Janne Rudén, ordförande SEKO
Hans Tilly, ordförande Byggnads
Lars Lindgren, ordförande Transport
Hans Öhlund, ordförande Fastighets
Jonas Wallin, ordförande Elektrikerna
Lars-Åke Lundin, ordförande Målarna