Svenska politiker måste stå upp för vanligt folk

Om någon vecka så presenterar regeringen sin budget. Men redan nu har vi fått ta del av kommande satsningar på jobb, skola, bostäder och järnvägen. Det är väl bra men, och det är ett stort men, det är alldeles för lite och alldeles för sent.

Det är inte konstigt att människor blir både oroliga och rädda när våra politier har dragit sig undan. Istället för att ta till sig vad vanligt folk tycker och tänker, så låter man som ekonomer och PR-konsulter. Det är inte vad jag kallar modiga politiker. Släpp sargen och börja handla!

Det finns en förklaring till varför våra politiker inte har något förtroende kvar hos en stor del av befolkningen. Det började redan på 90-talet. Då bestämde man sig plötsligt, mer eller mindre över en natt, att vi skulle gå med i EU. Vad folket tyckte om detta brydde man sig inte mycket om.

Sedan fick vi en ny ekonomisk politik med marknadsliberala utgångspunkter. Nu skulle vår välfärd marknadsanpassas. Skolan blev ett paradis för riskkapitalister och aktiebolag. Vården och omsorgen skulle konkurrensutsättas och allt handlade mer om pengar än om de som behövde vården och omsorgen.

Vi har gått längre än de flesta länder i världen när det gäller att lägga ut vår gemensamma välfärd på marknaden. Och priset är väldigt högt. För om marknaden tar över så drar sig den demokratiska och politiska sfären tillbaka. Då råder pengar mer än röstsedeln. Då känner människor att de inte längre räknas som personer, utan de bara är sedda som en plånbok. Här gäller det att klara sig själv så gott man kan, tänker många.

Och om vi reflekterar kring EU så kan man lätt konstatera att det finns mycket övrigt att önska. Man har lagt ner mer tid på att bestämma hur böjd en gurka får vara, än hur vi ska kunna stärka löntagarnas skydd. EU är mer ett nyliberalt projekt där marknaden sätts före fackliga rättigheter. Och Sverige har varit bäst i klassen, eller ska vi säga sämst. Den svenska modellen, som vi blev lovade skulle lämnas orörd, har ju EU nu bestämt strider mot den fria rörligheten. Och detta accepterar våra politiker utan att tveka. Medan länder som Holland, Finland och Danmark vågar stå upp för sina arbetsmarknadsmodeller.

Det kan väl inte finnas någon som nu tycker att det är konstigt att människor har förlorat tron och hoppet på politiken. Det duger inte att nu komma med några reformer här och där, dutta med lite pengar och tro att allt är frid och fröjd. Vi har en lång och mödosam väg att gå för att åter vinna tillbaka människors förtroende för politiken och våra politiker.

Det krävs att vi står upp för vår svenska modell med trygghet och lika spelregler så att grupper inte ställs mot varandra. Det krävs också att politiken tar flera steg framåt och att marknaden får ta lika många steg bakåt. Det får inte bli så att det är en tjock plånbok som ska avgöra vilken välfärd du ska få, vilken skola dina barn ska gå i eller om man får en bostad. Människovärdet får och kan inte mätas i pengar. Jämlikhet måste styra allt vi gör.

Jag är övertygad om att vi fackföreningsrörelsen nu måste stå upp och ta människors oro på allvar. Vi ska inte gå politikernas ärenden. Vi ska vara en blåslampa och berätta de obekväma sanningarna som man inte vågar se. Vi byggnadsarbetare står beredda att åter bygga upp landet till det det en gång var. Nu fattas bara politiskt mod!

Johan lyfter på hatten!

Jag vill gratulera alla våra ungdomar som deltog på Yrkes-VM i Brasilien. Guldmedalj fick fordonslakeraren Frida Gustafsson och inom bygg fick vi höga placeringar. Jag blir stolt över våra duktiga ungdomar och höjer hatten för deras fantastiska prestationer. Heja Sverige!