Sin egen största fiende

Kapitalismen är sin egen värsta fiende. Kapitalismens bästa vän är politiskt ansvarstagande och starka fackliga organisationer. Det är så det ligger till.

Den rena formen av kapitalism har endast ett syfte; att ge ägarna största möjliga avkastning på insatt kapital. Vi är alla fångna i detta faktum, både kapitalägarna och löntagarna. Det innebär alltså att kapitalismen i sig inte tar några hänsyn till miljön, klimatet, arbetsvillkor, jämlikhet, rättvisa eller vad vi nu vill lyfta fram som viktiga värderingar.

I slutet på 1800-talet slöt sig människor samman för att möta de orimliga konsekvenserna av en fri och otyglad kapitalism. Då bildades fackföreningarna som i sin tur bildade det socialdemokratiska partiet. Det som skulle komma är en oerhört viktig historisk överenskommelse mellan kapitalet och fackföreningarna och politiken.

Å ena sidan accepterades kapitalismen och dess organisatoriska sätt att producera varor och tjänster. Äganderätten skyddades och rätten att göra vinst accepterades. Å andra sidan accepterades det demokratiska inflytandet genom en person en röst. Löntagarna fick rätt att organisera sig fackligt och arbetsgivarnas rätt att leda arbetet blev en naturlig utgångspunkt.

Denna överenskommelse har också varit oerhört framgångsrik för både kapitalismen och löntagarna. Genom att ta in skatter på företagens vinster och utbetalda löner kunde de demokratiskt valda politikerna kompensera för kapitalismens brister. Det handlar om att bygga ut välfärdssamhället, öka jämlikheten och få ett samhälle där alla känner sig inkluderade.

På arbetsmarknaden tog fackföreningarna ansvar, tillsammans med arbetsgivarna, för att få schysta villkor genom att sluta kollektivavtal. På så sätt har vi fått en arbetsmarknad där grupper inte ställs mot varandra och därmed få konflikter tillsammans med lönekrav som ekonomin tål. Även detta en stor framgångssaga för både löntagarna och näringslivet.

Men något håller på att hända. Genom globaliseringen blir kapitalismens grundläggande mekanism väldigt tydlig – att generera största möjliga avkastning på insatt kapital. Och det gör man genom att sänka kostnaderna. Som ett exempel kan vi kan se det genom att man utnyttjar fattiga människor runt om i världen som billig arbetskraft. Då sänks lönekostnaderna.

Detta fenomen är också tydligt i Sverige. Här pratar Svenskt Näringsliv och nyliberala debattörer väldigt gärna och ofta om vikten av öppna gränser och fri rörlighet. Med det menar man oftast att fackföreningar och kollektivavtal är hinder för en fri marknad. Arbetsgivarna vill helt enkelt utnyttja globaliseringen till att sänka lönekostnaden genom att införa lönekonkurrens. Och då ökar avkastningen på insatt kapital.

Min poäng är att kapitalägarna, arbetsgivarna och andra nyliberala debattörer riskerar att begå ett historiskt misstag. För som jag nämnde inledningsvis är kapitalismen sin egen största fiende. Om endast största avkastning får råda kommer vi obönhörligen att skapa ett samhälle med enormt stora motsättningar som inte leder till annat än stängda gränser, oro och konflikter. Detta borde vara en mardrömsscenario för varje försvarare av kapitalismen.

Den som verkligen vill försvara kapitalismen borde lyssna på dess kärleksfulla kritiker och omfamna starka fackföreningar som tar ansvar genom kollektivavtal. Den historiskt politiska delningen mellan höger och vänster är kanske död? Eller rättare sagt: Den har kanske aldrig funnits? Kapitalismen är accepterad. Vad det kanske alltid har handlat om är att rädda kapitalismen från sig själv. Det kan man bara göra genom solidaritet och jämlikhet.

Johans tackling

Nu senast kom det rapport om att det finns asbest i fönsterkitt. Det är våra arbetskamrater som drabbas och tyvärr är det många som varje år dör pga asbetsskador. Kampen mot asbest slutar aldrig.