Ett viktigt vägval i bostadspolitiken
Det här är sista krönikan innan vi tar lite ledigt. Där vi nog värda lite till mans. Själv längtar jag efter ett sommarvackert Öland. Men innan vila i hängmattan tar vid, vill jag nämna kanske den viktigaste frågan för våra politiker, nämligen bostadsbristen.
Sverige har fått en ny bostadsminister. Han har en enorm utmaning framför sig. Målet är 700.000 nya bostäder till 2025. Detta är ett beting som förpliktigar och som kommer att kosta. Både svett, möda och pengar.
Det är samtidigt helt rätt inriktning på politiken. Om våra ungdomar ska ha någonstans att bo och om människor ska kunna flytta dit jobben finns, behöver vi sätta spaden i marken, och vi måste börja nu. Och vi behöver hyreslägenheter som människor har råd att bo i.
Samtidigt står vi inför ett viktigt vägval i bostadspolitiken. Är det marknaden som ska lösa bostadskrisen eller ska vi söka gemensamma kollektiva lösningar på problemen? Fortfarande råder marknadstänkandet i den bostadspolitiska debatten.
Ta det här med marknadshyror. Det kommer inte att leda till att det byggs speciellt många hyreslägenhet. Däremot kommer vi få en enorm bostadssegregation. Det blir plånboken som avgör var du kommer att få bo och vilken standard du blir erbjuden. Redan nu ligger hyror för nyproduktion på 6 500 kr för en tvåa ute i landet och 13 000 kr i Stockholms innerstad. Hur många har råd med det?
Orsaken till att det byggs för lite hyreslägenheter idag och att det är så dyrt att bygga har några tydliga förklaringar. Först och främst så är det mer lönsamt för byggföretagen att bygga bostadsrätter. Företagen har stora vinstmarginaler som man inte är beredda att släppa. För det andra så har mark- och materialpriser dragit iväg oerhört mycket. Detta i kombination med bostadsbrist har gjort att byggföretagen har ett guldläge som man gärna bevakar. För så länge som marknaden råder har marknadens aktörer också den bostadspolitiska makten.
Här finns det också anledning att slå hål på myten om att det är byggnadsarbetarnas löner som skulle vara orsaken till att det är dyrt att bygga. Lönekostnadens andel av produktionskostnaderna är runt 12 procent och har inte alls stigit i samma omfattning som andra kostnader. Naturligtvis finns det starka krafter som vill ha fokus på löner och lönesystem, istället för de enorma vinsterna och aktieutdelningarna. Men det leder fel.
Det är helt enkelt dags för politiken att göra inträde i bostadsfrågan igen. Redan nu kan vi se några steg i rätt riktning. Vi har fått en satsning på byggande av billigare hyresrätter till studenter och ungdomar. Vi kan också se en önskan om fler byggföretag i byggsektorn. Det är bra.
Men det måste till mer, mycket mer. Jag skulle tex vilja se ett bättre användande av allmännyttan där kommunerna får ett tydligt uppdrag att bygga hyreslägenheter. Vi i Byggnads har många fler förslag och vi förväntar oss att bostadsministern är lyhörd för alla de goda förslag som faktiskt finns. För nu är det dags att börja bygga.
Men innan vi sätter spaden i marken är vi värda lite semester. Jag vill passa på att önska er alla en underbart skön och avkopplande ledighet och hoppas att solen lyser på er, var ni än befinner er. I höst tar vi nya tag – för det är vi som bygger landet!
Johan lyfter på hatten
All heder till golvläggaren Emil Andersson. Han jobbade en hel dag i högklackade skor. Detta för att visa på skeva kvinnoideal. Alla sätt är bra för att få mer jämställdhet.