Vi pratar om och minns ”Folkhemmet”
När ni läser detta så är valet över och diskussioner om regeringsbildande pågår för fullt. Oavsett valresultatet så är debatterna om framtiden långt ifrån över. Jag har under de senaste månaderna besökt många byggarbetsplatser och haft massor med samtal med er byggnadsarbetare. En sak är återkommande – det finns en känsla av att man inte känner igen sig i samhället. Och jag kan verkligen hålla med.
När vi pratar om och minns ”Folkhemmet” så handlar det om att man vill känna att samhället finns där när man som mest behöver det. Att våra politiker inte behandlar oss som röstboskap utan talar till oss och lyssnar. Att man känner att man är en del av samhället oavsett var man bor, hur mycket pengar man har eller om man orkar göra sin röst hörd.
En pension det går att leva på
Egentligen är det inte så svårt. Om man har arbetat och slitit ett helt liv så vill man ha en pension det går att leva på och en pensionsålder som tar hänsyn till hur utsliten man är. Våra sjukhus ska fungera och våra äldre ska känna sig trygga. Man vill veta att alla våra skolor har högsta kvalitet och att våra barn får kunskap inför vuxenlivet.
Samtidigt kan jag konstatera att klyftorna i samhället är större än någonsin att ojämlikheten har ökat. Antalet miljardärer har ökat med 25 procent – samtidigt som Sverige i dag har 245 000 fattigpensionärer, 145 000 fattiga barn och 1,4 miljoner personer som lever på en låg ekonomisk standard. De rikare blir rikare och vi löntagare får betala.
Till detta kommer att sedan 1980-talet har det nyliberala tankesättet slagit rot i vårt gemensamma välfärdssystem. Nu är det marknaden som ska styra. I valfrihetens namn har man släppt in kapitalägarna i skolan, sjukvården, äldreomsorgen och bostadspolitiken. Bara för att nämna några områden.
Löntagare ställs mot löntagare
Vi har också under denna period blivit medlemmar i EU. Ett projekt som verkligen sätter fri rörlighet av varor och tjänster i första rummet. Vi har alla sett hur vår svenska modell har attackerats och att våra kollektivavtal inte längre duger. Löntagare ställs mot löntagare med låglönekonkurrens. Nu ska vi komma efter och lappa och laga.
Mot bakgrund av detta är det inte underligt att människor vänder sig från de etablerade partierna. Beskedet de får är att det inte längre går att göra något. Marknaden bestämmer och vi har bara att rätta in oss i ledet. Det är som att våra politiker inte längre vill något annat än att administrera ett samhälle och inte vågar ifrågasätta rådande strukturer.
Det är klart att vi märker av detta. Känslan av utanförskap och utsatthet kommer smygande och till slut får man nog. Då lockas man av enkla lösningar och vänder ilskan mot andra utsatta grupper. Och det tar lika lång tid att vinna tillbaka människors förtroende som det tar att förlora det.
Så vi har en viktig period framför oss. Det är nu det gäller att ta människors oro på allvar och låta det genomsyra politiken. Som fackligt aktiva har vi ett ansvar att påminna våra politiker om den verklighet våra medlemmar lever i. Jag kommer att vara väldigt tydlig med vad vi i Byggnads vill se för framtid. Var så säker på det.