”Något har hänt i Sverige”
Det har kommit smygande, och resultatet kan vi nu se tydligt och klart. Många är idag oroliga och känner inte igen det Sverige de har vuxit upp i. De mesta av våra gemensamma verksamheter har blivit marknadsutsatta. Skolan är segregerad och privata skolkoncerner tjänar massor av pengar på våra barn. De äldre måste välja bland privata utförare. För att få en bostad måste du har en riktigt tjock plånbok eller rika föräldrar. Allt ska upphandlas till lägsta pris – till vilket pris som helst.
Till detta kommer att klassklyftorna i Sverige har ökat otroligt mycket. Redan för några år sedan presenterade tankesmedjan Katalys siffror. De visade att sedan 1980 har ojämlikheten ökat och ett halvt sekels inkomstutjämning är utplånad. Nu i dagarna kom så ytterligare bevis på hur illa ställt det är. Journalisten Andreas Cervenka har i sin nyutkomna bok ”Girig-Sverige” tagit bladet från munnen och ger en mörk bild. Han berättar om Sveriges osannolika resa från högskatteland till miljardärsparadis.
Så här ser verkligheten ut: Bostadspriser som rusar mest i västvärlden. Hundratusentals svenskar som kastar sig in på börsen. Över 330 nya miljardärer inom loppet av 24 månader. Sverige var länge känts som ett av världens mest jämlika länder. Men de senaste decennierna har något skett. Klyftan mellan de superförmögna och resten av befolkningen har ökat snabbt.
Andelen av ekonomin som ägs av den rikaste promillen är högre än i USA, och Sverige har fler dollarmiljardärer än Japan och Brasilien. 1996 fanns det 28 miljardärer i Sverige. Idag är de 542. Tillsammans har de blivit 30 gånger rikare på 25 år. Samtidigt är andelen svenska hushåll med låg ekonomisk standard högre än någonsin.
OJÄMLIKHET SKAPAR ORO
Jag har sagt det många gånger. När samhället drar isär så blir människor oroliga. Det blir vi och dom. De som har det gott ställt och de som måste kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Land mot stad. När solidariteten minskar ökar egoismen. Många tänker att man måste se om sitt eget hus. Detta blir en nedåtgående spiral där tron på kollektiva lösningar minskar.
Vad som är riktigt farligt är när människor förlorar tron på att politiken kan gripa in och förändra. Många tänker att våra politiker själva berikar sig och går kapitalets ärende. När demokratin försvagas så vill man se en stark ledare som ska återställa det som gått fel. Då växer populismen och många av de etablerade partierna känner sig tvungna att anamma de lätta svaren på svåra frågor. Det finns en annan väg att gå. Det är arbetarrörelsens uppgift att vinna ett kraftfullare politiskt mandat. Och se till att det starkare samhällsbygge som nu behövs blir en jämlik välfärdsstat, inget annat! Pandemin har lärt oss att ensam inte är stark. När vi vågar tro på solidaritet och möjligheter igen så kan vi bygga en framtid där alla får plats. Oavsett om du har en fet plånbok eller inte.