Den svenska modellen håller på att krackelera

Det är många som pratar om den svenska modellen. Men ofta verkar det som om man inte vet vad den egentligen står för. Kortfattat innebär modellen att det är fack och arbetsgivare – dvs parterna – som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden genom att komma överens i kollektivavtal. Till detta finns lagstiftning, men i huvudsak är det parterna och inte politikerna, som ska komma överens om spelreglerna på arbetsmarknaden.

Det är detta som är den svenska modellen. Något som vi också ska vara väldigt rädda om och som har varit en framgång, både för näringslivet och för löntagarna. Men något håller på att hända. Den svenska modellen håller på att krackelera. Håller vi på att sälja ut vårt fackliga inflytande utan att märka det? Jag märker att vi är på väg ditåt och det finns flera orsaker.

Först och främst är det vårt medlemskap i EU som ställer saker på sin spets. Vi blev lovade att vår svenska modell skulle lämnas orörd vid EU medlemskap. Men så blev det inte, det känner vi till. Istället blev det tvärt om. I Lavalmålet slog EG domstolen tydligt fast att den fria rörligheten går före löntagarnas trygghet och rättigheter. Istället för att kämpa och stå upp för vår modell och våra kollektivavtal så diskuterar vi nu att införa ett socialt protokoll. Borde vi inte istället stå upp för det vi blev lovade? Ger vi upp för tidigt?

Samma sak när det gäller offentlig upphandling. Istället för att ha krav på kollektivavtal vid upphandling så pratas det om kollektivavtalsliknande villkor. Varför? Vissa påstår att det inte går att ställa krav på kollektivavtal. Men det är fel. Flera jurister säger att det visst går att ställa krav på kollektivavtal och att Sverige är bland de fegaste länderna i Europa som inte vågar. Det är klart att vi även här borde stå upp för vårt system och inte backa.

För ett tag sedan var Transportarbetareförbundet ute och ville ha allmängiltighetsförklaring av kollektivavtalen. Jag har den största respekt för den situation som Transports medlemmar arbetar under. Vi har samma problem i byggbranschen där arbetsgivarna vill konkurrera med lägre löner och sätta våra kollektivavtal ur spel. Men istället för att lämna över frågan till våra politiker och jurister borde vi istället ta strid för den svenska modellen.

Det är därför som vi i Byggnads driver frågan om huvudentreprenörsansvar. På så sätt kan vi få ett system som garanterar att våra kollektivavtal följs och att människor inte blir utnyttjade. På så sätt tar vi ett steg framåt och utvecklar den svenska modellen istället för att hitta lösningar som leder till att vi försvagar det som vi tillsammans har byggt upp.

Dock är det glädjande att det är fler och fler som uppmärksammar det som nu händer på svensk arbetsmarknad. Journalister skriver om hur arbetsmiljön blir sämre när man har långa kedjor av underentreprenörer. Arbetsmiljöverket larmar om sämre säkerhet på arbetsplatser där personalen är inhyrd eller man anlitar underentreprenörer. Fler och fler får upp ögonen för hur människor blir utnyttjade på arbetsmarknaden när vinst sätts före schyssta villkor.

Och lösningen stavas kollektivavtal. Det är genialt på det sättet att avtalet omfattar alla och tar inte hänsyn till ålder, kön eller etniskt bakgrund. Det är därför den svenska modellen är något att vara rädd om och försvara. Om vi inte börjar nu så riskerar vi att få ett samhälle där otryggheten breder ut sig. Och det som händer då är att rädslan tar över, byggnadsarbetare ställs mot varandra och det jämlika samhälle vi byggt faller isär.