Årets byggkvinna jobbar vidare för jämställdhet

Tuva Marminne var en av tre som nominerades till utmärkelsen Årets Byggkvinna. Hon vann och fick priset under en ceremoni i Stockholm.

– Jag får ta den här bollen och spela den. Priset ger uppmärksamhet. Jag hoppas det blir en inspiration för kvinnor och män inom bygg att normalisera att kvinnor är en självklar del av arbetsplatsen och arbetslivet inom byggbranschen, sa hon i sitt tacktal.

Hon var lika överraskad över nomineringen som att hon vann.

– Vid prisutdelningen fick vi först gå upp på scenen och presentera oss lite mer personligt.

Sedan kom beskedet att hon vann.

–  Jag blev lite ställd, jag är inte bekväm med att det är fokus på min person och jag hade inte förberett något tacktal.

Årets Byggkvinna delas ut varje år av Byggföretagen. De prisade Tuva för hennes engagemang och yrkesskicklighet, för att hon är en inspirerande förebild både för kollegor och kommande generationer inom byggsektorn och för sitt arbete för jämställdhet och arbetsmiljö.

– Det är en ära och det betyder mycket. Det är ett symbolvärde i det. Sedan har jag funderat på hur jag ska använda mig av det, den plattformen. Jag pratar mig gärna varm om jämställdhet och arbetsmiljö.

–  Det är ju frågor som jag hela tiden pratar om i vardagen, med kollegor och andra jag träffar, säger Tuva.

Väl hemma blev hon firad på sin arbetsplats Anders R Nilsson Måleri i Falkenberg. Företaget bjöd på lunch och hon fick blommor.
– Det var trevligt.

Själv började Tuva som målare för 19 år sedan. Hon har en bakgrund som arkeolog och museietjänsteman. Hon vill byta till ett praktiskt yrke där det behövs personal och där det går att se resultat av det dagliga arbetet.

– Jag fick en praktikplats hos Anders R Nilsson och de tyckte att det gick bra så de gav mig en plats som vuxenlärling.

Och hon är alltså kvar på samma företag, en liten målerifirma med sex anställda yrkesarbetare och två lärlingar.

– Jag trivs bra. Vi har roliga jobb som passa mig. På små jobb får man göra allt själv och tänka själv.

De är nästan uteslutande på mindre arbetsplatser, som den här villan utanför Falkenberg där vi träffas

– De som bor här renoverar källaren, säger Tuva.

Dan här dagen har hon sällskap av snickaren Frantisek. Han har tidigare varit anställd och medlem i Byggnads i många år, men är numera egen.

– Det var han som rekommenderade mig när de behövde en målare, vi känner varandra sedan tidigare, säger Tuva.

Hon har hela tiden varit med i facket och har ett förtroendeuppdrag som skyddsombud på företaget.

– Jag är den där jobbiga typen på arbetsplatsen som pratar skyddsfrågor varje dag.

För Tuva och kollegorna är damm det värsta arbetsmiljöproblemet.

– Det, fallrisken och hälsofarliga ämnen i färgerna. Sådant vi kanske inte upptäckt är farligt ännu eftersom det saknas långtidsstudier. 

Som skyddsombud driver hon på att målarna ska få mer utbildning om arbetsmiljö.

– Målarna har inte riktigt lika omfattande skyddsombudsutbildning som Byggnads, så det vill jag lyfta och få upp standarden på.

Som kvinna var det också självklart för henne att gå med i Näta, Byggnads nätverk för kvinnor.

– Kvinnor ska kunna känna sig självständiga och bekväma ute på arbetsplatserna.

– Vi ska få kläder och skyddsutrustning som passar. Maskinerna ska vara formade för alla, det ska finnas alternativ för stora och små händer och vi ska ha separata omklädningsrum, säger Tuva.

Hon säger att jämställdhet gynnar alla.

– Jag tror inte att någon är emot jämställdhet egentligen, men att det är något män tror att de inte behöver bry sig om. Men jämställdheten får inte bara vara en kvinnofråga, män kan göra jättemycket bara genom att räcka ut en hand, behandla kvinnor på arbetsplatsen som självklara arbetskamrater och släppa in dem i gemenskapen i stället för att haka på en tråkig, förnedrande jargong.

När hon tittar på det nya kollektivavtalet för målare tycker hon att det viktigaste var att arbetsgivarna inte fick rätt att börja kalla vem som helst, utan utbildning, för målare.

– Vi ska ha kvar vårt gesällprov, vi ska aldrig sänka oss utan vi ska ha kvar vår yrkesstolthet.

Nu när barnen är större känner hon att hon har mer tid att jobba fackligt.

– Jag är full av beundran för de som engagerar sig fullt ut när de är 20, men jag hade aldrig den tiden. Nu är jag aktiv i Näta och vår lokala krets i Falkenberg. Jag vill vara med och påverka på individnivå, skriva motioner, väcka opinion. Mycket sker ju genom det goda samtalet när vi går ihop tillsammans.